Mina gamla texter. . 11 juni.

Jag har hittat texterna jag skrev som ungdom. Denna skrev jag 2002-11-03: Det borde vara underbart, men för mig är det skrämmande. Upplevelser från förr har gjort mina känslor fett hemmade. Smärtan, svedan sveket och sorgen. Är några av faktorerna, som byggt den tunga borgen. I mitt livs frammars, blir känslor ett hinder. Som jag begraver, så dem försvinner. Varför utsätta sig för en plåga? Som smärtat fler, än skärseldens låga? Jag kommer aldrig våga, få mitt hjärta söndersågat. Våra heta passioner, förblir vissioner. För en tripp till och jag förgörs av dödande patroner. Du tar mig till andra dimentioner, där kärlek existerar. Du min borg penetrerar, grunden vibrerar. Men jag tar ett steg bak och muren dubblerar, multiplicerar. Ett känslokallt ställe, som du inte reglerar. Du måste släppa taget, för du kommer att bli sårad. Och just det, gör den här situationen försvårad. För jag vill inte se dig förgöras av mitt svek. Då jag tar första steget, av ett liv i ensamhet. Denna text skrev jag till Christian Nilsson. Lol. Har hittat ett annat papper till samma man. Där har jag skrivit kladdtexten, som jag använde som bas för texten ovan: Kärlekens varma vindar, pustar ut sina ondskefulla vindar emot mig. Helt underbart, men ändå skrämande. Ska jag låta den ta mig i sina vingar och föra mig långt bort mot paradiset? Tänk om den tappar mig på vägen, till djupa grunder? Jag vill så gärna känna mig fri och satsa allt. Men erfarenheterna från förr, låter mig inte glömma. Smärtan, sorgen, rädslan, ångesten, svedan, sveket, besvikelsen, hatet, kärleken, lärdommen, muren som byggdes upp och ej låter sig raseras. Jag vågar inte längre lita på någon. Hans kärlek till mig, existerar inte i min värld. För att rädslan för att den höga och starka muren, ska förstöras. Känsliga situationer, undviks och blir ett hinder i livets frammarsh. Någon gång måste den raseras, man måste våga. Men varför utsätta sig för smärta och plåga? Jag älskar dig, det gör jag. Men i min värld existerar inte det begreppet. Men när jag är med dig, tar du mig till en annan dimention. Där känslor finns. Men det är långt dit och jag vill inte fastna där. För om du lämnar den, sugs jag ännu mer fast och kommer aldrig mer ut. Så ta mig aldrig dit. Låt mig inte försvinna. Det är läskigt där och hemskt. Faller delar, åker man mot den andra dimentionen, delar som är lama. Har ännu inte nått dit. Släpp taget, innan det är försent. Jag vill leva i verkligheten, där jag är trygg. Endast du kan göra mig illa, riktigt ont, ge mig en smärta som förgör och krossar. Så att en människa dör. Därför backar jag nu, ett jätte kliv bak. Och tar skydd i mig själv. Min känslokalla värld, i ensamheten. Jag skrev denna text när jag var 17 år, därför visste kag inte så mycket om kärlek. ................................. Haha, men jag började skriva typ raptexter som tonåring. Kommer ihåg hur jag satt i skogen, runt en eld. Så "battlade" de äldre killarna. En utav den snackade till mig direkt, men jag var för feg för att svara. Så jag gick hem och skrev en text: Jag tänker skära upp dit analhål, bränna dig på bål, massakera dig med motorsåg, för du är så jävla låg. Du rappar om en del grejer, man nara inte däger. Speciellt inte till oss, vi fett grymma tjejer. Haha det skrev jag när jag var 15.

Lol många texter är för personliga, ska titta om jag hittar en som inte spelar någon roll om jag delar.. Denna skrev jag till Danny, när vi var 16: Can't you just decide wether you want me or not. One minute you are cold, the other you are HOT. One day you say you love me. The other you don't call. How should I know, if you want me at all? Am I your secondhands choice? A girl, you want to play? Listen to me now. or we break up ok? I can be a bitch. I can make you cry. But before that baby, atleased I hope we try. Det här skrevs vid 18: Hos mig står samhället, för masskopi. Där man följer andras åsikter och lever deras liv. Att göra något avvikande, är inte fel. Men du kan glömma att få fortsätta i deras spel. Då lever du avskillt, på din egna plan. Utknuffad, bortglömd. Ett sånt där "problembarn". Jag motsätter mig faktiskt, denna samhällsteorin och slår ett slag. För anarkin. Lossa på tyglarna, minska alla krav. Normer och lagar, gör individen svag. Låt oss kämpa sloss och stå på egna ben. Säga vad vi tycker är rätt, även om ni anser det vara fel. Dagens politik, leder oss bara runt och runt. Spelar ingen roll vilket parti, för alla förespråkar samma strunt. Åsikts skillnaderna är minimala. Det får ju en att undra varför egentligen, man betalar. Dessa miljonbelopp, år efter år. För att sedan få veta att samma problem består. Ni har för lite pengar, ni vet inte vad ni vill. Så ni fikar i fyra år och önskar bli valda en gång till. Vem har sagt att man ska jobba varje dag? Eller att ha ett radhus, barn och man. Är hur livet ska va? Ert sätt att se på samhället, känns jävligt passe'. Men tydligen krävs ett engagemang i det, för ett betyg i Svenska B. Så jag antar att mitt sätt är att skriva en text. Ta avstånd, säga min åsikt, och hoppas på respekt. Det här skrev jag när jag var 17: Han är ful, äcklig, dum i huvudet. Han gör allt som är fel, men i hans ögon rätt. Han har sårat mig, som ingen annan har. Hans tortyr av mitt liv, kommer alltid finnas kvar. Gud snälla ge mig svar. Varför lever jag detta liv? Varför måste jag leva här? Varför mig inte flytta, till en annan atmosfär? Där jag kan sova lugnt och slipper att vara rädd. Känslokall och mist mitt vett. Jag orkar inte mer, jag bryter ihop. Men att jag mördar honom är nog inte så klokt. Snälla ta mig härifrån, så jag kan sova lungt, så att mitt liv, inte längre känns så tungt. Så jag kan andas, utan att vara rädd för att höras. Gud snälla låt den här djävulen förgöras. Ta bort hans ondska, ta bort hans makt. Ta bort det som dödar mig i långsam takt. Ta bort honom. Jag ber dig snälla. Så att ett dödsstraff, för mig, inte kan gälla. Stryp, massakera, skjut. Gör vad som helst, bara hans liv tar slut! Denna text skrev den 8 januari 2003. Runt den 3 september 2004, bröst våran kontakt och jag träffade Gud. Då tog han bort oönskvärda kontakter ifrån mig. Så nu är jag fri att existera, som jag vill. Hoppas att problem och de dåliga andra håller sig borta hela mitt liv. Men oavsett vad kan de inte få grepp om mig, nu för tiden. Kollar om det finns någon mer text, jag kan dela. Denna skrev jag till Josef, i maj 2003: Kaos, kaos, kaos. Jävla knarkare. Fett med problem. Det är kanske det som fått dig starkare. Format dig så fin. Du är fan den skönaste jag träffat. När jag är med dig, känns alla andra helt keffa. Man kan slappna av och va sig själv. Det är så jag vill ha det, varje kväll. Hur fan kan det jär hända mig? Tjejen med stenhjärtat. Du har öppnat en ny värld för mig och glädje hittat. Censur. Till en kille som heter Björn skrev jag: Hur kan man gilla nån man träffat en gång? Hur kan man bli kär i nån, man knappt vet nått om? Ja jag har ingen aning, fast det hände mig. Vem fan skulle kunna veta, att jag skulle falla för dig? Du är det enda som jag tänker på, du sitter liksom fast. Det har pågått i månader, utan nån kontakt. Det är helt sjukt. Jag har knappt träffat dig. Vem fan skulle kunna veta, att jag skulle falla för dig? Ändå, så tänker jag på, hur det skulle va att va din tjej. Om jag berättade om mina känslor, hur skulle du reagera? Bli chockerad och generad. Eller faktiskt intresserad?. Denna text skrev jag som ett avslut. I augusti 2004: Du skänker lycka vart du än går. Du tar bort folks smärtor, hur dåligt dom än mår. Jag trodde aldrig man kunde må så bra, som av kärleken du ger. Man fastnar och vill ha den ännu mer. Jag trodde aldrig man kunde må så bra, som av kärleken du ger. Jag fastnar och vill ha den ännu mer. De höjder du tar mig till är ofattbara. Tänk att den normala Svensken, aldrig kommer att få vara, såhär skön, helt problem fri. Ha rysningar i kroppen. Va helt i harmoni. Men med allt som känns bra, finns en baksida. Av din kärlek blir jag nu hårsad och vill bara vila. Ögonen hackar, kroppen svettas. Men jag är ung, dum. Så jag vill ändå träffas. Det är det som är problemet, beroendet av dig och din starka förmåga att övertala mig. Du får mig att vilja träffa dig varje dag. Du knullar mina tankar, så att endast en finns kvar. Det är tanken på att träffa dig dygnet runt. Men för att det ska kunna ske, krävs en fet pengabunt. Så det börjar gå för långt nu, du skapar problem. För mig min tillvaro och samhällets system. Så jag säger hejdå nu. Jag vill aldrig mer träffas. Även fast dagarna utan dig kommer att kännas helt keffa. Men jag vet att jag gör det bästa. Jag är trött på att festa och gränsen är för långt överskriden nu för att bara ha testat. Du fick mig att tro att jag blev glad av att va hög. Men vad det egentligen bidrog till var min önskan att dö. En månad efter att jag skrev det där dog jag. Jag tror att det var förutbestämt och inte skedde, utav slumpen. Eller vad tror ni? From the horses mouth. Who can believe that satanic stuff, is ok?