Jag Ă€r den jag Ă€lskar mest i hela vĂ€rldenđ ..
Egentligen har jag varit en optimist hela livet. Det Ă€r ett karaktĂ€rsdrag som man kunnat Ă„terfinna igenom hela mitt liv. Ăven om jag nyligen varit extremt deprimerad, vilket inte Ă€r konstigt, dĂ„ sju Ă„r utav misshandel trasslades upp. Nu mĂ„r jag mycket bĂ€ttre igen, tack och lov. SĂ„ jag skulle vilja hjĂ€lpa andra att kunna Ă„terfinna lyckan hĂ€r i livet. SĂ€ttet det löste sig pĂ„, för mig. Innebar att den jag Ă€lskar dog. Men som med allt annat hĂ€r i livet, kan man vĂ€lja om man lĂ„ter det bli nĂ„got man tar lĂ€rdom av eller bara ser det som en förlust. vilket det lĂ€tt blir initialt. En sorgeprocess Ă€r normalt, men jag frĂ„gar mig om det verkligen Ă€r det? Jag förstĂ„r att en saknad inte gĂ„r att komma ifrĂ„n, men det, liksom allt annat lĂ€r vara kulturellt betingat. Det inser jag nĂ€r jag tittar pĂ„ hur annorlunda sorgeprocessen ser ut i Sverige, respektive Jamaica. Men denna text handlar om hur jag lyckats finna lyckan igen :). DĂ„ jag hoppas att det kan fĂ„ andra att inse att de...
