Jag kan prata Svenska också

 Anledningarna till att jag inte gör det, är många.

Först och främst handlar det väl om att så många svenskar  har svikit mig och att jag ser på en daglig basis. Precis hur efterblivet ni beter er. Om man lyssnar på hur ni pratar, inser man hur skevt ni tänker. Positivt, är bra visst. Men inte hela tiden. Då vet man att personen man talar med inte är genuin, utan lever konstlat.

När det kommer till min egna familj, gillar jag först och främst, hur min pappa uttrycket sig. För han säger precis vad han menar och han har ett stort ordföråd. Han har som sagt suiiti i Riksdagen, så han kan göra sig förstådd och uttrycker sig väl. Sen gillar jag min syster linda, för hon är inte fejk, utan genuin. Tilde och jag har inte hörts, sen min födelsedag i april. Men vi har vuxit upp tillsammans. Så vi har haft jätte roligt. Maja, pratar jag aldrig med, så hon känns som en främling. Samma sak med Joel och Hans. Men när det kommer till min mamma och älsta syster, överväger allt det onda och negativa de gjort mot mig. Det positiva.

Jag vill inte vara personlig, men det blir lätt så att man reflekterar runt de faktiska omständigheterna runt om en.

Nu ska jag gå och cykla lite på motionscykeln, för jag har redan druckit en kopp kaffe och duschat (L). Jag hoppas att det finns de utav er som inser, hur efterblivet jag pratar nu. Jag skriver massa ord och visst är jag konkret, men jag skriver inget som kan föra mänskligheten framåt. Jag kände bara att det var nödvändigt att uttrycka mig på ett normalt sätt, så att de "människor", som har låst in mig här, ser att jag är helt normal.

Men tro mig jag vill inte ha någon som helst kontakt med min mamma och älsta syster, efter vad de utsatt mig för...