Deprimerad? Depression, självmord och dåligt mående...

Det här ämnet är faktiskt jätte viktigt att belysa. För jag vet själv hur svårt det var att hitta en text, som kunde få en att må bättre när man är nere.

Jag ville liksom inte lyssna på psykologer, läkare eller sköterskor. För det kändes som att dem omöjligt kunde veta, hur dåligt jag mådde, eller hur jag skulle börja må bättre.Dom har absolut inte samma erfarenheter som mig.

Mitt liv har varit väldigt svårt, men om man vänder sig till psykiatrin. Får du inte någon som helst hjälp. Du kan få "mediciner" och bli inlåst ett tag. Men det är helt onödigt och kommer inte få dig att må bättre, utan tvärtom, I längden.

Det känns tyvärr som att psykiatriläkare, saknar egen erfarenhet av att må dåligt och bara har läst för att kunna sätta diagnoser. Även få dig att äta mer och mer mediciner, så du kan betala för deras arbete lite mer :/..

Jag säger som sagt det här, för att jag själv skulle velat ha kunnat läsa en text, någon annan som tagit sig ur en depression har skrivit.

Minns hur jag verkligen inte kunde njuta eller uppskatta någonting. Läste till och med texter som handlade om hur man lättast och mest smärtfritt kunde begå självmord. Allt i min hjärna var svart.

Jag som fullkomligt älskar växter och naturen, såg ingen skönhet med det igen. Man mår bara dåligt och ältar samma saker om och om igen. Om man ligger där hemma eller på sjukhus kvittar, när du har samma gamla tankar. 

Dom säger att man ska röra på sig och äta bra. Jag vet att det känns omöjligt och man saknar lusten att göra allt. Man vill bara vara död, men man vill inte vara död. Så, det finns liksom ingen annan lösning.  

   

För att en kropp och ens knopp, ska må bra behöver den föda och syre. Och det finns inga genvägar. Jag mår tex sämre, när jag tittar på tv. Men jag personligen blir hjälpt när jag skriver (om jag äter och rör på mig också)

  

En antidepressiv medicin kan "ta dig ur det värsta depressionen", I några månader varjefall. Fast egentligen gör den bara så att du inte orkar eller kan tänka negativt.  Men då du ätit sånt längre, slutar du kunna känna allt. "Medicinen" lägger liksom lock på dina känslor. Så det är inget hållbart sätt att leva på.

Hur har jag lyckats att bli lycklig igen då?

Ett par gånger har jag börjat gymma och det leder i sin tur till att man blir hungrig, äter mer och orkar mer= Mår bättre... Det har jag lyckats börja med, för min storasyster drog med mig.. Minns hur hon till och med fick skriva ner vad jag kunde äta, för jag orkade inte ens tänka längre... "Stek anamma köttbullarna och koka potatis. Banda iMat och soja. Ät det med saltgurka och lingonsylt". Det hjälpte faktiskt. Trotts att jag hade lagat all mat, varje dag i flera år. Så är det som att ens hjärna bara kan se svart när man mår dåligt... Jag skulle aldrig orkat mixa en smoothie, men bor man i en storstad kan man köpa hem en eller dricka färdiga juicer från matbutiken. Det och frukt, får mig att må bättre i varje fall 💟

Minns nu sist. Självklart ville jag inte gå till matbutiken, speciellt inte eftersom att jag åt Lithium, så jag behövde ju kissa HELA tiden. Kissade innan jag gick till affären två minuter bort, handlade en maträtt och behövde då kissa i skogen bredvid affären. För om jag gick hem kissade jag på mig, när jag tog fram nyckeln. Sa det här även till sjuksköterskan, men enligt henne hade det inget samband med "medicinen", som läkaren ville öka. Så jag fick gå till husläkaren och lämna prover. Han sa att det givetvis var pga att jag börjat äta Lithium, (problemen började då). Plus att jag fick mens varje dag pga för höga Prolaktin nivåer. Som också orsakades utav Lithiumet! Alla mediciner har många biverkningar.

När man ligger still majoriteten utav dagen och natten får varjefall jag extremt ont i ryggen efter någon månad. Musklerna förtvinar. Nu har jag mestadels legat i två dagar, men jag måste diska imorgon. Har inga fler tallrikar och eftersom jag vilat nu i två dagar, kommer jag säkert orka/tvinga mig själv ut ett tag imorgon.

Men några gånger när jag varit nere, har jag börjat ett nytt liv. På en helt annan plats, runt andra människor. Det har fått mig att tänka på nya sätt och tack vare det blev jag lycklig igen.

Och det som är viktigast för dig att komma ihåg, är att du alltid kommer att må bättre om tiden får gå. Det blir alltid så, för tiden läker alla sår. Tar olika lång tid beroende på vad du gör/hur mycket du anstränger dig för att må bättre.

Mår du det minsta dåligt av relationen du är i, behöver ni kunna prata om det, eller så måste du ta dig därifrån. Vet hur det kan fungera bättre vissa dagar, så man får ju hopp om att det nu kommer att bli bra. Men det går inte. Människor är som dom är och det är inte alla som ens vill försöka ändra på sig, för att komma överens. Tråkigt men sant.

Jag önskar att jag hade insett att jag ansvarar för mitt eget mående och att det inte är min skyldighet eller jobb, att få någon annan att må bättre. Bara för att jag älskar honom. Det är ju jätte synd att det inte går att ändra andra. Men det är bättre att lägga din energi på något som du kan förändra. Tex ditt mående och dina handlingar.

   Bara för att du har mått dåligt i flera år, behöver inte du må dåligt imorgon. Men om du lever på samma sätt som fått dig att må dåligt, kommer du inte må bättre. Du behöver bara ta ett steg i taget och ha ett halvt mål mat i magen, för att börja må bättre

.